”I was drunk for a decade”, minns Matthew Houck i These Rocks, men nu bär han inte på sådant destruktiva tyngder längre. Han har hunnit gifta sig, få två barn (den ena kärleksfullt ombesjungen i den Harry Nilsson-klingande My Beautiful Boy här) och lämna New York för Nashville sedan sitt förra och väldigt mörka album Muchacho för fem år sedan.
Det sjuder av någon slags hoppfullhet redan med C’est La Vie No. 2 i skivans inledning, och så fortsätter han med den nästan fånigt sprittande New Birth in New England, om det första mötet med sitt livs kärlek. Här och där på skivan måste han hojta och tjoa i sin nyfunna livsglädje, och hustrun Jo Schornikow bidrar till musikens värme och ödmjuka välbefinnande med fyllig Wurlitzer och orgel på stora delar av skivan.
Ofta påminner det om hur Leonard Cohen brukade ställa sin röst med alla dess brister mot en stabil kvinnlig bakgrundskör som hamrar in refränger och omkväden, och vänner av Phosphorescents vemod blir inte helt lottlösa trots Matthew Houcks nyfunna lycka. Around the Horn bygger upp drömska stämningar genom högljudd suggestion och vinande gitarrirrfärder som hade kunnat vara Spiritualized, och Christmas Down Under är oändligt vacker och djupt vemodig med gråtande pedal steel och klingande piano i udda kombination med AutoTune. Textens iakttagelser om föräldraskap och mänsklighet tangerar jultemat, men med den dystra bilden av Jesus som frånvarande far till en eventuell dotter. ”If you need to make a martyr, you’ve got to take away the man”, sjunger Matthew Houck med kunskapen från den som försökt. Men med C’est La Vie vänder han sig från det martyrskap som verkat ödesbestämt för Phosphorescent, och det gör hans musik starkare än någonsin förr.
