En återhållsam ekvilibrist? Det låter lika fel som att försöka kombinera substantivet "ekvilibrist" med adjektiv som "smakfull", "estetisk" eller - håll i dig nu, Yngwie - "vacker". Skicklighet låter sig helt enkelt inte associeras till den sortens positiva begrepp.
Men Phil Manzanera är undantaget, och den som söker flashiga solon letar bäst hos andra gitarrister. Det som varit utmärkande för hans musik, både som soloartist, som gitarrist på Brian Enos tidiga sjuttiotalsskivor och som bandmedlem i 801 och naturligtvis i Roxy Music, är istället estetiken.
På [I]50 Minutes Later[/I] är Phil Manzanera mer nostalgisk än han brukar vara, och det klär honom. Här finns barndomens Sydamerika i [I]Desaparecido[/I], som börjar som argentinsk tango och behåller dragspelet från Buenos Aires även när den övergår i sådan glamrock som Phil Manzanera var med om att uppfinna i Roxy Music. Det är inte den enda gången vi påminns om det bandet, inte bara därför att Bryan Ferry faktiskt är ensamt frånvarande ur den lineup som spelade in [I]Remake/Remodel[/I] 1972. [I]Dusza[/I] glider fram likt en outtake från [I]Avalon[/I] medan Phil Manzanera till och med klämmer in textblinkningar till [I]In Every Dream Home A Heartache[/I].
Den gamla bandkollega som märks tydligast är Brian Eno. Även när hans relationer med sina gamla kollegor varit som frostigast har han och Phil Manzanera alltid hållit ihop, och här spelar han något han kallar "kaostrummor-keyboard". Redan i [I]Bible Black[/I] går det utan svårighet att spåra Enos tidiga svävande försök till atmosfär-musik, och när han behandlar samma spår med "Enotonik" i en bonusremix är han betydligt lyckosammare än på sin egen skiva från i år.
Även vännen Robert Wyatt ställer förstås upp för Phil Manzanera. Han bidrar med sin unika röst och med så mycket musik att Phil Manzanera till slut känner sig tvungen att namedroppa Soft Machine i [I]Technicolor UFO[/I] om det psykedeliska London 1968.
[I]50 Minutes Later[/I] är en nostalgitripp man gärna deltar i.
Skivbolag:
Artist:
