Per Svensson - Psychedelic Sounds

Patrik Forshage 17:00 27 Dec 2019

Enhetlighet är inget självändamål när Per Svensson på egen hand breder ut över ett dubbelalbum, tvärtom. Han spelar ut hela Göteborgsregistret, från stenhårt och monotont Silverbullit-mangel i All Seeing Eye via TSOOL-psychedelia i Free Spirit till Cortex-mörk postpunk i Good Night Cat (med en basgång direkt lyft från Joy Division). Med ett antal fältinspelningar från Göteborgs hamn finns här dessutom en rejäl dos ljudkonst av det slag som Per Svensson själv utvecklat under decennierna, och i traditionen från konstnärer som Carl Michael von Hausswolffs gamla vattentornsexperiment.

Få skulle ro hela den bredden i land med värdigheten i behåll, men Per Svensson har levt ett helt liv mitt i västkustens skärningspunkt mellan dessa genres och konstuttryck. Har han inte själv varit en central aktör, som konstnär och som musiker i The New Alchemy och med både Henrik Venant och Freddie Wadling i Kingdom of Evol, så har han impregnerat och impregnerats i sounden genom sina relationer med scenens alla profiler. 

Rösten har inte profilstyrka som hans tidigare samarbetspartners Freddie Wadlings eller Ebbots, naturligtvis, men med dov pratsång hämtad från Lou Reed låter han lika strävt auktoritativ som The Leather Nun-Jonas Almqvist. 

En särskild förkärlek har han för psykedelisk långsam elektrisk blues, och oftast är den synnerligen effektiv, särskilt i Four Leaf Clover och i Psychedelic Blues som är avsevärt mer subtil än titeln antyder. Vid något tillfälle tar han dock väl enkla vägar, och när bluesklichéer hopar sig som i Night Shift är det inte suggestivt utan enahanda. Ingen fara, dock, med en total speltid om 80 minuter går de enstaka stunderna utmärkt att hoppa över utan att skivan känns rumphuggen.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).