Två veteraner med en gemensam passion att lära av andra släpper skivor samtidigt, båda med ambitionen att visa upp de nya kunskaper de tillägnat sig. Båda väljer också att återvända till sina rötter, i en eller annan form. Men där slutar likheterna. Paul Simon presenterar elva nya kompositioner, medan Van Morrison väljer att framföra tretton standardlåtar i duett med Linda Gail Lewis.
"There once was a teacher of great renown", minns Paul Simon. Studenten Paul Simon har under de senaste 15 årens utbildning passerat kurserna Sydafrika, Sydamerika och Amerikanska doowopmusikaler med betyget mycket väl godkänt. Nu har han skaffat sig tillräckligt självförtroende för att våga integrera dessa nya kunskaper med sina egna erfarenheter av berättande sångskrivande och teenybop, och pröva om han kan sluta studera för att i stället själv undervisa. Och visst räcker hans utbildning.
Precis som vanligt är Paul Simons melodikänsla total, oberoende av tempo, arrangemang eller texttema, och han sjunger med ett intimt och direkt tilltal. Rösten blir aldrig forcerad eller konstlad. Genomgående spelar Vincent Nguini melodibärande gitarrslingor och Bakithi Kumalos bas har tydliga drag av Paul Simons äventyr i Sydafrika på [I]Graceland[/I]. Särskilt på [I]The Teacher[/I] och [I]You're The One[/I] skapar det ett sväng som har hunnit bli hypermodernt sedan Simons kritiserade besök i Soweto. [I]Pigs, Sheep, And Wolves[/I] är nära nog en talking blues, komplett med rytmiskt småskrattande, och [I]Hurricane Eyes[/I] får en klar countrykänsla genom den dominerande banjon, men även här återkommer den drivande sydafrikanskt inspirerade basen.
Ändå blir det aldrig antropologiska studier av musiken, som på hela skivan har sin grund i klassiskt Brill Building-låtskrivande. Texten till [I]Darling Lorraine[/I], där Ladysmith Black Mambazo gör ett återbesök hos sin gamle kamrat i refrängen, innehåller flera blinkningar till Pauls ursprung i Tom & Jerrys teenybop och doowop ("All my life I've been a wanderer, not really, I mostly lived at my parents' house"). Andra inspirerade återbesök i den egna historien är Old - rock'n'roll à la Eddie Cochran, där Paul Simons tonårsminnen ger en historisk exposé över 50- och 60-talet. Han kan inte låta bli att vänligt och försiktigt sparka på musikindustrin. "Buddy Holly still goes on, but his catalogue is sold". Till och med den där duon han hade med någon lång krullig skådespelare påminns om i [I]Señorita With A Necklace Of Tears[/I].
Hans klasskamrat Van Morrison däremot har en hel del kvar att lära innan han bör ge sig ut i verkligheten. Sedan 15 år ägnar han sig framför allt åt att försöka skriva av uppgifter som hans lärare redan fulländat. Han har prövat blues, folkmusik och till och med skiffle, men i sin iver över att skryta över vilka inflytelserika professorer som undervisar honom har han släppt in dem på sina skivor. Dumt, eftersom hans egna valhänta försök omedelbart kommer att jämföras med John Lee Hooker och Chieftains. Till och med mindre prominenta pedagoger som Cliff Richard och Georgie Fame har överglänst Van Morrison på hans egna skivor.
På nya [I]You Win Again[/I] gör inte Van Morrison om det misstaget. Nu sjunger han uttjatade standards ur countryns, bluesens och rhythm'n'bluesens grundkurs tillsammans med Linda Gail Lewis. Därmed riskerar han inte att överglänsas av sina gäster. Tillsammans med professorna försvinner dock den sista anledningen att köpa Van Morrisons skivor. [I]Jambalaya[/I], [I]Cadillac[/I], [I]Boogie Chillen[/I] och [I]Crazy Arms[/I] är själlösa och taffliga, och kan möjligen vara intressanta för coverband som behöver lyssna in ackordföljder för att kunna spela på stadshotellets abonnerade 60-årsfest på lördag (förmodligen växer även deras självförtroende genom en sådan lyssning, tänk att den lokala hobbyorkestern är bättre än Van The Man).
Varken Paul Simon eller Van Morrison lär locka några nya lärjungar med sina nya skivor. De får tala till dem som redan har sökt upp deras klassrum. Men praktikant Morrisons lektion är på väg att spåra ur, de studerande har slutat lyssna. Halva klassen har gått hem, och de som är kvar sätter snabbt på sig sina walkmanlurar med Lightnin' Hopkins, och märker inte ens den lilla irländaren i katedern.
Magister Simon därmed lyckas engagera sina studenter med sina personliga berättelser sprängfyllda av ett brett och djupt musikaliskt kunnande. Om du fascinerats av hans tidigare försök att lära är [I]You're The One[/I] ett konglomerat där han vågar göra de inlärda kunskaperna till en del av sin egen helhet, och fungerar på det sättet som en betydligt mer intressant karriärsummering än hans nyss släppta [I]Greatest Hits[/I].Skivbolag:
Artist:
