Visst borde han kanske hunnit fler än 13 soloalbum sedan solodebuten för drygt 50 år sedan, men kanske är det den försiktiga takten - hans tolfte album kom för fem år sedan - som garanterar skivornas konsekvent häpnadsväckande kvalitetsnivå.
Stranger to Stranger påminner dock mer om albumet dessförinnan, Surprise från 2006. Då samarbetade Paul Simon med Brian Eno, och inkorporerade smidigt elektronik i sina rytmbaserade melodier. Här arbetar han på samma sätt med italienska Clap! Clap! på tre spår, och deras inledande rytmiska lekstuga parar en sampling av Golden Gate Quartet och en kyrkorgel med elektronisk experimentation på ljud från sydamerikansks slagverk, utan att låta risktagandet stå vägen för det melodiska underverket till sång.
Även Street Angel leker med elektroniska detaljer utan att tappa något av den geniala melodikänslan, och titelspåret gör samma sak med en mjuk och trösterik ballad som kröns av ett fantastiskt stilla trumpetsolo. Bland de medverkande musikerna märks å ena sidan Bobby McFerrin och å andra Nico Muhly, och med truminsatser av Jack DeJohnette är Paul Simon garanterad ett sofistikerat sväng.
I ett sådant sällskap fortsätter Paul Simon sedan att kombinera det enkla med det svåra, det vänligt insmickrande med musikteoretiska avantgardistiska tonskale-idéer, det skämtsamma med begravningen av en lärarvän som sköts i Sandy Hook-skolskjutningen 2012. Wristband tar det dråpliga längst, med sin alerta doowop-känsla och sin fyndiga redovisning av en (ickeautentisk) incident där Paul Simon inte släpps in till sitt eget gig. ”Wristband? I don’t need a wristband. My axe is on the bandstand, my band is on the floor”. Med afropop i gitarrfigurerna vore Cool Papa Bell en given radiohit om Paul Simon inte ägnat så stor del av texten åt att att diskutera ordet ”motherfucker”, medan oändligt vackra Insomniac’s Lullaby snarare är en psalm än en vaggvisa.
Ett årtionde efter att Paul Simon nått pensionsåldern hade vi förlåtit en avtrappning och några nostalgiska återblickar. Men det finns fem konstanter i Paul Simons musikalitet som garanterar att det aldrig stannar där. De tre första är hans gudabenådade och evigt unga röst, hans för evigt osvikliga melodiperfektion och hans förmåga att fånga människor och skeenden i skildringar lika uppmärksamma som de är smart välskrivna. De fjärde och femte konstanterna är Paul Simons ständiga nyfikenhet och lust, och tillsammans leder det till att den här 74-åringen gjort sin tredje fullpoängsskiva på raken.
