En ny Paul Simon-skiva, den första på sex år, måste man närma sig med systematik i analysen. Först behöver vi studera förutsättningarna, till exempel det faktum att Paul Simon är bäst i världen på åtminstone tre områden.
Nummer ett. Ingen annan låtskrivare klarar att med samma pondus och självklarhet under decennium efter decennium skriva sånger i den klassiska Brill Building-traditionen, med botten i doowop men utvecklade till genomarbetade lättsamma och smarta pophits. Räkna med att Oscarsnomineringen för skivans avslutningsspår [I]Father and daughter[/I], en perfekt vuxen poplåt, bara är den första av många utmärkelser.
Nummer två. Ingen annan lyrikförfattare klarar att skriva texter med samma kombination av djup, lätthet, allvar och samtidskritik och humor. Han sjunger [I]Outrageous[/I] ur perspektivet från en en medelålders man som gör 900 situps om dagen och klagar på precis allt, inklusive skolmaten, innan han bittert hånar de unga vackar med omkvädet "Who's gonna love you when your looks are gone". Hans en gång enda konkurrent på området poplyrik - Randy Newman - har fått se sig frånsprungen och varvad för länge sen.
Nummer tre. Ingen annan musiker är lika skicklig på att integrera sin senaste vurm i alltid identifierbart personliga musik, oberoende av om den nya kärleken varit sydafrikansk eller sydamerikansk musik, Broadwaymusikal eller som här både afropop och elektronik.
Utifrån dessa förutsättningar är det ingen överraskning att [I]Surprise[/I] är ett solitt mästerverk, med låtar som samtliga är blivande klassiker och med arrangemang just så traditionsknutna och nyskapande som Paul Simon skämt bort oss med under de senaste 25 åren.
Överraskande är däremot Paul Simons val av samarbetspartner och producent. "Jag tänkte att han skulle tillföra ett element jag aldrig mött - elektronik - till en gitarrskiva", resonerade han och förverkligade det samarbete med Brian Eno som de snackat om ända sedan de började bonda över afrikansk musik för 25 år sen.
Deras flyhänta afropoprytmer genomsyrar hela skivan, och är bara en av delarna när Brian Eno överraskande spelar ut hela sin repertoar. Redan i inledande [I]How can you live in the northeast[/I] får han bandet att travestera hälften av de gitarrister han tidigare arbetat med, och bakar in gnistrande frippertronics, en plockande Talking Heads-kompgitarr som de uppfattade afrikansk musik på [I]Remain in light[/I] och till och med djurläten som Adrian Belew brukade härma dem.
Elektroniken, ofta nära Enos 70-tal, ligger som frost över hela [I]Surprise[/I], och på sina håll innebär den att de briljanta melodierna inte lyser igenom förrän vid en tredje lyssning. Mest elektroniska är [I]Another galaxy[/I] och [I]Once upon a time there was an ocean[/I], med hård elektrorytm, kastrullpercussion, en tyngre afrorytm och en smidigt konverserande bas. [I]Wartime prayers[/I] hade kunnat vara en svulstig R Kelly-ballad, om det inte vore för att texten är allt annat än rättroende och den stoooora gospelkören omsorgsfullt körts genom Enos treatmentkvarn.
Lika överraskande är stora delar av skivan går att dansa till. Grooven finns i afropoprytmerna, givetvis, men jazzrävar som Herbie Hancock, Bill Frisell och Steve Gadd får faktiskt också till det i [I]Sure don't feel like love[/I], som med lekfullt tillbakahållen funk och falsettsång håller sig avsevärt mindre gubbig än vad till exempel f d hipstern Beck klarar.
Tiden kommer att avgöra om [I]Surprise[/I] bara är en alldeles fantastisk skiva att hylla och älska, eller om vi tvingas gå ännu längre och placera den på piedestal som en av 2000-talets viktigaste album.Skivbolag:
Artist:
