Det är något paradoxalt när en av hårdrockens viktigaste ikoner släpper ett nytt vitalt album, samtidigt som han nyligen har officiellt deklarerat att han lever med Parkinsons och måste ställa in fler turnédatum.
Paradoxalt är också ledordet för albumet. Med låtar grundade i gammaldags bluesig hårdrock, poleras det till en modern studioprodukt, som dock låter väldigt spontan och live. Producenten och gitarristen Andrew Watt har onekligen fått Ozzy att låta inspirerad igen. Han borde däremot ha låtit Slash bära hela ansvaret för gitarrsolon, då Ozzys historiskt höga nivå av gitarrister inte matchar plattans spel på långa vägar i övrigt. De exceptionellt dåligt matchade samarbetena med Post Malone och Travis Scott stör också plattans helhetsupplevelse.
Men Ordinary Man är trots detta den 71 år gamle Black Sabbath-sångarens bästa album sedan 1995 års Ozzmosis. Nog för att verkshöjden kanske inte har varit den högsta sedan dess, utan känts mer pliktskyldig, men uppfriskande nog präglas Ordinary Man av att bära spår från just Black Sabbath. Detta får mig hoppas att Ozzy ändå lyckas stå på scen igen, och gärna till tonerna av Duff McKagans fantastiska basspel från denna platta.
