Släppet må vara en överraskning, men annars finns inget spontant över Owen Palletts första album på sex år. För även om videon till A Bloody Morning är en covid-19-konstruktion är albumet Island inspelad innan tiden för karantän, med en komplett London Contemporary Orchestra i ärevördiga Abbey Road Studios.
Den är det resultatet av noggranna avväganden i frågeställningar som för Owen Pallett varit centrala i ett musikskapande i en period som präglats av både mentala utmaningar och relationsrelaterade. Hur komponerar man för ensam fingerplockande gitarr när kärnan i ens essens brukar vara orkestral klassisk komposition? Hur kan man laborera med komplexa konstruktioner som bitonalitet - två tonarter samtidigt - och ändå göra musik som är mer tillgänglig än apart? Hur kan man göra vacker orkestermusik ännu vackrare genom att ”smutsa ned” den, men utan att använda de elektroniska dimensioner som tidigare varit viktiga i Owen Palletts musik sedan Final Fantasy-eran?
Svaret på alla frågorna är; just så här.
I stycken som Transformer dyker det bakom en vacker gitarrmelodi upp kontrasterande orkestrala tonarter upp och oroar och smutsar till en gedigen mångfacettererad skönhet, och samma oroande och samtidigt undersköna kollision finns i Lewis Gets Fucked Into Space (jodå, karaktären Lewis från Heartland är tillbaka). Det romantiska vemodet därifrån går igen i Perseverance of the Saints lätta och flyktiga stråkar, och Paragon of Order kan vara det mest suggestivt vackra vi hört från Owen Pallett. Hittills.
