Ocean Colour Scene är stora hemma i Storbritannien. Typ riktigt jävla mega. Två av bandets plattor har i dag sålt långt över miljonen och fjolårets arenaturnéer blev till slutsålda triumftåg.
Kanske beror deras framgång på att de så öppet hyllat sin viktigaste musikaliska influens - Paul Weller. De har hyllat och arbetat ihop med honom på både scen och platta. Alltid vördnadsfullt. Där inbillar jag mig delvis att nyckeln till Ocean Colour Scenes nuvarande position som arenaband kan hittas; att de betraktas av medelbritten som de ärliga, vanliga killarna som vill låta så snarlika sin idol som möjligt. Och precis som tiotusentals hobbymusicerande 35-åriga människor når de inte ända fram hur mycket de än repar. Ocean Colour Scene är alla hobbybands föredöme och ett levande exempel på att man kan komma långt utan att ens försöka/kunna förmedla någon som helst originalitet. Själv har jag tyckt att de emellanåt varit svängiga och försvarat dem med att det finns värre saker man kan göra än att spela Weller-pastischer. Men i år fyller bandet tio år - och det hörs. Bandet (eller Weller, för den delen) har aldrig låtit så här supertrött och råtrist tillrättalagt tidigare. Förutom dödsryckningen [I]July[/I] är det maximal gubbvarning. Få personer under 30 lär köpa den och ännu färre kommer att lyssna på den fler än tre gånger.
Skivbolag:
Artist:
