Jon Spencer, Judah Bauer och Russell Simins ägdeLollipop-festivalen tidigare i år. Tre man, två gitarrer, trummor, mikrofon- pang! Supervräk. Ny låt, direkt efter den förra utan andhämtning utanavbrott, om och om igen. Maximal bluesdominans. Typ åtta låtar senarehämtar de andan för första gången och delar av publiken undrar säkert vaddet är frågan om. Efter något ohörbart mummel från Jon går de på det igen.Så vitalt, sexigt och fullproppat med attityd att uttrycket "smutsig blues"får en helt ny innebörd. Helt knäckande.Mest imponerande är ändå det faktum att de lyckades prestera samma sjukligthårda gung från scen som de gör på skiva. Plattor som de legendariska Extrawidth från -93 samt Orange från -94 satt som en pinne i häcken på mer än enindiepoppare: rasp, dist, skrän och på toppen av bluesberget satt Jon ochylade likt en gospelpastor på speed. Now I got worry dunkar på i sammagiftiga spår som bandets tidigare plattor. 1,08 långa Identify borde varaobligatorisk för alla som vill veta hur punk modell -96 skall låta.Betänker man sedan att den ligger mellan två bluesdängor så extremttryfferade med alla ingredienser som behövs för att kunna åstadkommaSvänget utan att dra upp tempot i 190 inser man bandets storhet.
Skivbolag:
Artist: