Jodå, det går att utmärkt att ha även det sjunde egna albumet från Norah Jones som stämningsskapande elegant vokaljazzbakgrund på en middagsbjudning. Om man är både lat och ointresserad av musik.
Den som närmar sig skivan med större nyfikenhet än så blir å andra sidan rikligare belönad.
Egentligen är det en samling överblivna låtar från en lång radda sessioner i olika sällskap och med olika avsikt. Det hade kunnat bli outhärdligt.
Men Norah Jones får utlopp för spretigheten i sina många och varierande sidoprojekt och konstellationer - rock, doo-wop och country - och det innebär att det här ihopskrapet av udda och ratade ballader för pianotrio är enhetligt, sammanhållet och alldeles utmärkt.
Att Brian Blade är en knäckande bra trummis, i synnerhet för den här sortens subtil groove, är känt sedan decennier, och här bildar han välbalanserat par med basisten Chris Thomas. Men showen stjäls ändå av hennes piano, även i konkurrens med både utmärkt låtmaterial - en del skrivet med till exempel Jeff Tweedy - och dynamiken i Norah Jones röst. Lyhört och melodiskt men samtidigt innovativt bär pianot skivan från start till mål, och är som allra starkast när rytmen som i Say No More rymmer mer groove eller som i To Live med fett sordinblås slår över i New Orleansk begravningshymn.
