Det finns människor som inte kan göra något fel, och Nick Lowe är den främsta av dem alla. Det är omöjligt att hitta en enda låt han skrivit eller sjungit, från pubrock-eran via punk och pop till senare års gammelmannasoul, som inte är minst skitbra. Till och med hans gamla ”hyllning” till Bay City Rollers är en klassisk singelhit.
Shit, när man tänker efter är det faktiskt näst intill omöjligt att hitta en enda dålig låt han varit inblandad i överhuvudtaget, som basist med Dave Edmunds, som producent åt The Damned och Elvis Costello, som alltiallo åt dåvarande hustrun Carlene Carter (och därmed svärson och låtskrivare åt självaste Johnny Cash). Hans kvinnor och hans lever-läkare kan ha invändningar om Nick Lowes snedsteg, men musikaliskt har han inte trampat fel på 35 år. Inte tänker han börja nu.
Den vithårige gentlemannen, snart 60 år gammal, har blivit en stillsam charmör på gamla dar, och om han verkar en aning bitter i I trained her to love me (”so I could go ahead and break her heart”) så är det bara en charad. Nick Lowe har inte förmågan att såra, bara att trösta.
Precis som på sina senaste album höjer han tempot bara undantagsvis, men det betyder inte att det saknas sväng. Med en blåssektion som ledigt fixar den ena värdiga Memphis Horns-hyllningen efter den andra, med ett par utflykter South of the border till exempel i Feel again, och till nattklubben på The other side of the coin, är Nick Lowe den smartaste Memphis-soulens främsta beskyddare. Han kommer aldrig att göra något fel, var så säker.
Skivbolag:
Artist:
