På Nick Cave & The Bad Seeds femtonde album har gitarrerna rationaliserats bort. De har ersatts av ingenting, och luftigheten ger Nick Cave utrymme att lysa ännu starkare i rollen som diabolisk entertainer och crooner, och att excellera i kolsvart humor. Han skriver metatexter om att skriva skivans sånger, han befolkar långa episka berättelser med Robert Johnson, Martin Luther King och Hannah Montana, som "does the african savannah", och i den väna balladen Mermaids är han extra munter i sina Gudsförnekande rim.
Frånvaron av gitarr innebär också att Warren Ellis får en central funktion både med en dominerande suggestiv John Cale-violin i Jubilee Street och med sina kirurgiska precisionsingrepp med stråkar, träblås och loopar. Det ger sångerna en än vackrare svärta, och bidrar till att Nick Cave blivit Leonard Cohens enda jämlike i att skapa värme och skönhet som är förrädisk och likväl oemotståndligt attraktiv.
