Till slut har alltså Nick The Stripper skalat av så mycket att han står nästan naken, i sound såväl som i chosefri attityd. I det nära format som en spelning i en liten amerikansk radiostudio innebär är The Bad Seeds arrangemang återhållna och ibland nästan viskande, och det förstärker inte bara skönheten i mörka ballader som Tender Prey och The Mercy Seat, paradoxalt nog förstärker det i lika hög utsträckning kraften och mörkret.
Men på samma sätt har Nick Cave nått en mognad och respekt som låter honom sänka garden och släppa på sin allvarstyngda framtoning. People Ain't No Good är så sentimental att tårar trillar, medan inledande Higgs Boson Blues från årets Push the Sky Away med glimten i ögat numera ger Miley Cyrus plats intill Robert Johnson och djävulen själv. Och när publiken ropar önskningar låter han dem hållas länge och väl, innan han konstaterar att förr eller senare prickar väl någon en låt som bandet hunnit repa in. Till slut avrundas timmen med en mangling genom Jack the Ripper som för att påminna om att de besitter brutal urkraft dessutom, och sedan återstår bara återhämtning.
