Nick Caves förra album Skeleton Tree var i allt väsentligt ett dokument över chock och kris, visserligen till stora delar skrivet innan hans femtonårige son Arthur störtade mot sin död vid klipporna i Brighton men inspelad mitt i Nick Caves omedelbara chock över förlusten. Den var närapå omöjlig att lyssna på och ännu svårare att recensera utifrån estetiska avväganden, åtminstone där och då, mitt i chocken. För min del valde jag att skriva om men inte betygsätta skivan, med motiveringen att det inte går att kvalitetsbedöma akuta sorgeuttryck.
Det står jag fast vid. Men när sorgens uttryck sker i form av konstnärlighet kommer kontexten runt konstverket att förändras över tid. Det som var Nick Caves omedelbara desperation och akuta sorg just där och då är inte längre bara ett dokument över de känslorna utan har med tiden också blivit ett konstverk att ta del av och uppskatta utifrån den egna upplevelsen, i relation till min egen livssituation och smak just här, just nu. I efterhand kan jag alltså konstatera att Nick Cave med all sin rutin, all sin kompetens, all sin disciplin mitt i stormens öga hade förmågan att omvandla sin desperation till ett komplett och skarpt konstverk målat i de mörkaste nyanser, ibland explosivt expressionistiskt och på andra ställen noggrant och exakt.
Skeleton Tree kom att handla om Arthur och om Nick Caves sätt att hantera förlusten av sin son, trots att sångerna egentligen inte handlade om det när de skrevs. Ghosteen å andra sidan är skriven om Arthur och handlar om honom i varje stavelse, varje ton, varje inandning. Men till skillnad från Skeleton Tree är inte Nick Caves reaktioner okontrollerade eller desperata på Ghosteen. Även om mörkret är lika kompakt är det inte längre en akut krisfas utan avvägd bearbetning. Sångerna är djupt sorgsna, och konsekvent eftertänksamma, långsamma och episka. Det är berättelser om drömmar, minnen av svunna utflykter, det är spöken och symboler. De religiösa symbolerna återkommer ständigt - oftast ur kristendomen, men inte bara - men det är inte i form av gammaltestamentliga svavelosande predikningar utan snarare i form av försök att hitta handtag att hålla fast i när sorgen drabbar som hårdast.
Sådan tröst är dock snabbt förgänglig, och för den den som söker hitta ljusstrimman, hoppet, har Nick Cave har inte mycket konkret att erbjuda. ”Sometimes a little bit of faith can go a long way”, resonerar han visserligen, men han är inte personen som kan förmedla det. I Bright Horses stormar vildhästarna fram över ängarna, fria, frustande och fulla av liv, innan Nick Cave ångrar sig igen och förklarar att hästen inte är någon metafor, att friheten är en chimär och att ”there ain’t no Lord”.
Trösten handlar möjligen om insikten om att även om var och en bär sin egen sorg är ingen ensam om en sådan börda. I den 15 minuter långa avslutningen Hollywood berättar Nick Cave historien om en mor som får rådet av Buddha att söka ett senapsfrö för att rädda sin döende son. Men fröet måste komma från ett hem som inte drabbats av en förlust, och det visar sig vara ett omöjligt uppdrag. ”Everybody’s losing someone”, gråter mamman, och begraver sitt barn i skogen, medan Nick Cave upprepar sitt omkväde ”I’m just waiting now, for peace to come”.
I den mån det förekommer rytmmarkörer över huvud taget är det i form av ljudet av en uråldrig industrimaskin eller det regelbundna skrapet från en gammal vinylskiva. På samma sätt bärs melodierna av dova klockspel och av sorgekörer med nedslagen blick, och framför allt av Nick Caves röst, som bara blir starkare med åren. Hans baryton är ärgad av år, leverne och kanske sorg, och det ger auktoriteten i rösten en ny bräcklig botten av ....dödlighet, kanske. Leonard Cohen hade samma röstkaraktär under sina sista decennier i livet, Sinatra hade det under perioder och John Cale har det idag, medan sångare som till exempel Stuart Staples fortfarande bara kan drömma om ett sådant röstdjup. Samtidigt verkar hans omfång snarast ha ökat med åren. På flera ställen påminner det om den sena Scott Walker, och när han rör sig i lite högre register - flera gånger till och med i försiktig falsett - om hur Bryan Ferry kan låta som gammal.
Det är symptomatiskt att Nick Cave ger ut Ghosteen själv, utanför de rådande skivbolagsstrukturerna. För skivan har absolut ingenting med pop- eller rockbranschen att göra. Här finns ingen låt som går att spela i radio, inget hookigt att bygga lanseringar på, förmodligen inte ens någon låt som fans kommer att ropa efter live. Det är för långsamt, för eftertänksamt, för komplext, för kontextuellt, för komplett. Ghosteen är ett sammanhängande konstverk från en mästare på toppen av sin förmåga.
