För en gångs skull var inte britterna först. Den musik vi kallar jazzbeats föddes i Tyskland men anammades så snabbt av engelsmännen att knappt någon hann upptäcka stölden. Skivbolaget Nuphonic lade direkt den trötta afrohousen på hyllan och började i stället släppa trötta jazzbeatstolvor. I början nöjde sig britterna med att låta som tyskarna - svala, atmosfäriska stråkmattor över patenterade offbeat-rytmer. Som en förlängning av triphopen - utan hiphopelementet.
Sedan hände något - som det alltid gör när England vill vara världsledande. De förstod att folket snart skulle somna stående om DJn la på ännu en låt som skulle passa bättre i José Padillas strandbar på Ibiza än på ett dansgolv. Musiken blev hårdare, mer rytmisk och framför allt mer dansant. Det är där vi är idag; brittiska jazzbeats har blivit en blandning av electro, two step och jazzfunk.
Dominic Jacobson, som är Modaji, gjorde sig känd - i Mad Mats-kretsar i alla fall - som mannen bakom den första stora brittiska jazzbeatstolvan, [I]Outboard Jeopardy[/I], för cirka tre år sedan. Den är inte med här. På sitt självbetitlade debutalbum har han i stället närmat sig brittisk soul. Atmosfärisk brittisk soul. Med gästvokalister på nästan varenda spår skulle man lätt kunna tro att låtarna får ett eget liv, en egen karriär utanför dansgolvet. Det kommer inte att hända här. Men det var inte heller intentionen. Modaji vill få sin skiva spelad på Stockholmsklubben Raw Fusion och kommer få det. Där lämpar sig den här musiken utmärkt.
Det är än mer polerat och än mer jazzfunk i I.G. Cultures New Sector Movements. Men då Modaji bara vill spela på sitt Fender Rhodes lägger I.G. Culture sylvassa förbannade stråkar över en luftig offbeat-rytm i [I]Free As[/I] och låter [I]Never Been Closer[/I] bli den afrohouselåt Blaze skulle kunna ha gjort om de kom från västra London. Han har helt enkelt lite fler nydanande idéer. Trots att han allt som oftast låter som Lonnie Liston Smith eller Hubert Laws.
Skivbolag:
Artist:
