My Bloody Valentine - m b v

Patrik Forshage 00:37 11 Feb 2013

 

På riktigt, var det någon som på allvar trodde att det här skulle hända? När Kevin Shields i sista stund drog in My Bloody Valentine-återutgåvorna för några år sedan - efter att recensionerna redan publicerats - och filade på dem i ytterligare fyra år utan att någon sedan kunde höra skillnaden sorterade vi in honom bland handlingsförlamade perfektionister som Lee Mavers, Jakob Hellman och W Axl Rose. Samtidigt har han till skillnad från dessa aldrig isolerat sig eller framstått som anmärkningsvärt psykiskt instabil, så hans eviga försäkran under 22 år att det faktiskt skulle bli fler album har alltid ingivit en strimma av hopp, i synnerhet när My Bloody Valentine de senaste åren blivit en del av livescenen igen. Ändå är överraskningen fullkomlig när skivan nu föreligger, släppt utan officiell förvarning och på egen hand. Sedan en vecka möjligt att köpa som download (nu när bandets server inte längre är ständigt kraschad på grund av överbelastning) och inom kort också i fysiskt format.

Men det mest överraskande är förstås inte själva releasen. Istället är det styrkan och aktualiteten i den musik My Bloody Valentine gör idag som knockar, tillsammans med den påminnelse skivan innebär om hur långt före sin tid de var i början av 1990-talet. För det är inga stora evolutionära steg My Bloody Valentine tar med sin musik här. Visserligen finns det element från subgenres som inte märktes hos dem senast bandet släppte skiva (till exempel house och till och med drum’n’bass, som inte var påtänkt 1991), men de är sömlöst inkorporerade i den auditiva tidvattenvåg som majestätiskt, ständigt föränderligt och fullständigt ostoppbart rullar fram här.

På den tiden genrebetecknades My Bloody Valentines musik av bekvämlighetsskäl ofta som shoegaze. Det var felaktigt då, och det är än mer felaktigt nu. Det här är inte musik som blickar nedåt, det är musik som blickar inåt, och som är så komplex i sina lager av gitarrer att man tappar andan. Här finns harmonilösningar som för tankarna till Miles Davis tidiga 70-tal och som bara kan beskrivas som jazz, till exempel i If I Am, och I Who Sees You svajar gitarrljuden avsiktligt så betänkligt att om det varit en vinylkopia jag haft hade jag misstänkt fel i skivspelarmekaniken. Den avslutande mäktiga trion låtar bygger upp ett klimax vars like sällan hörts på skiva överhuvudtaget.

Men trots att My Bloody Valentines distortion kan vara smärtsam, i synnerhet på adekvat volymnivå, är det aldrig av illvilja utan för att stötta, värma och trösta. Och samtidigt som m b v är full av högljudda laborationer och filtrerad sång av Shields och av Bilinda Butcher är en låt som New You ett exempel på hur lätt det vore för Kevin Shields att skriva pophits, om han hade velat. Ett överraskande sakralt orgelstycke bryter av lika mycket, trots att det är lika mörkt suggestivt som gitarrväggarna och trots att det är fyllt av samma typ av subtila detaljer att utforska. Det är i sådana stunder av pedantiskt egensinne som parallellerna till Brian Wilsons geni blir särskilt tydliga.

De flesta av oss hade slutat vänta, slutat hoppas. Men inte ens de mest optimistiska hade kunnat föreställa sig det här – ett band som efter 22 års bortavaro presenterar ny musik som inte devalverar deras minne utan istället gör deras samlade gärning ännu större och ännu viktigare. I det har de inga likar, och om de är färdiga nu återstår bara för oss att buga och fortsätta att fascineras av den nu utvidgade musik- och ljudvärld de skänkt oss. Men efter det här har jag nu en känsla av att de har ännu mer omvälvande saker att erbjuda oss, och vare sig det blir snart eller år 2034 är det väntan värt.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!