Mwuana - H5

Sofie Andersson 00:00 12 Dec 2020

Mwuana är Stockholms mest självsäkra rappare. En så kallad gentlemannabadboy. Det råder inga tvivel om att denna Bromstensuppväxta 32-åringen är självsäkerheten själv. Stilrena beats, finess, bra flow, inget överflödigt. Det är Mwuanas sätt att föra sig som fängslar publiken. Det är som att han lyckas vara en personifierad version av sin musik. 

H5 är en uppföljare till artistens EP C3 som släpptes bara tidigare i år. Trots att dem båda påminner om varandra, med liknande omslag och upplägg, skulle jag påstå att dem är mer som kusiner än syskon. Där får H5 vara den extroverta “showaren”, den som kräver sin plats och ibland kan uppfattas lite ettrig och C3 den mer dämpade och lowkey.

Mwuana har en förmåga att kombinera sång och rap på ett otroligt naturligt sätt. Något som blir extra tydligt i och med denna EP. Vad som väver dem två elementen samman är de dansanta upptempo-beatsen som blivit lite av Mwuanas signum. På något sätt lyckas dem bjuda in till lika mycket melodi som rap. Varje låt på EP:n drivs av samma koncept, bortsett från det mer banbrytande spåret Stanna Kvar där Mwuana visar upp en mjukare sida.

Ännu en gång får vi känna på hur det är att vara lika självsäkra som Stockholms mest självsäkra rappare. Och visst är det härligt att självsäkert och stöddigt kunna skrida längst med någon cool Stockholmsgata. Men det är ju vad Mwuana fått oss att känna tidigare gånger också? Och om skon ändå klämmer någonstans så är det just där. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.