Det hjälper inte att jag vet att Beck Hansens pappa på sin höjd var hobbymusiker i ett bluegrassband; innerst inne är jag övertygad om att hans far egentligen är en annan. Nämligen Bob Dylan.Det måste vara så. Jag kan inte acceptera att Dylan enda musikaliske ättelägg skulle vara en sådan tråkmåns som Jakob i Wallflowers. Det är ju Beck som ärvt allting: den unika begåvningen, tjurskalligheten och den aldrig sinande passionen för musikhistorien. Under oktober släpper både Dylan och Beck skivor. I Dylans fall är det den klassiska liveupptagningen från den av folkpuritanerna så hatade semi-elektriska turnén 1966 (se recension på sidan 4), i Becks fall ett album som Geffen Records i USA förmodligen lär pryda med varningsetiketter som skriker "OBS! DETTA ÄR E J UPPFÖLJAREN TILL [I]O-DE-LAY[/I]!" Åtminstone upprepar bolaget det så fort skivan kommer på tal, för att vara säkra på att ingen ska bli besviken på att den här plattan inte innehåller en massa hiphop-samplingar, feta riff och märkliga elektroniska ljudeffekter.Så är det alltid. Så fort en riktigt särpräglad begåvning kommer fram -- och blir älskad just för att han inte låter som alla andra -- rusar ordningsmännen fram och berättar för artisten hur han ska låta på nästa skiva. Så var det när RCA hostade upp ett rekordbelopp för Elvis Presley: då fick han bakläxa på de första inspelningarna -- bland annat [I]Heartbreak Hotel[/I] -- för att de inte lät [I]exakt[/I] som hans genombrottssinglar på Sun. Och så var det som sagt med Dylan och folkmaffian: han [I]fick[/I] inte låta på något annat sätt än han alltid hade gjort.Beck har hittills klarat sig ovanligt bra från omgivningens och bolagets krav. Han har haft ett unikt kontrakt som har tillåtit honom att släppa skivor på andra bolag än Geffen, som Calvin Johnsons K Records och det lilla entusiastbolaget Bong Load. Men nu verkar Geffens tålamod vara slut när det gäller den lyxen. Den akustiska skiva som i flera år legat färdig kanske aldrig ens kommer ut och den här plattan har varit klar sedan i våras, men inte kunnat ges ut, efter bråk om bolagshemvisten. Geffen ville egentligen inte veta av den -- de hoppas stort på det album som spelas in nu i höst, tillsammans med Dust Brothers -- men samtidigt vågade de inte ta risken att den skulle kunna bli en succé. Alltså blev det till slut en märklig kompromiss: Bong Load får ge ut den på vinyl, Geffen på CD -- men bryr sig inte om att marknadsföra den nämnvärt.Varför är då Geffen så tveksamma? Jo, därför att den inte låter som någon platta han gjort tidigare. Att det är därför vi är så många som älskar honom -- att han vågar byta spår -- det har gått dem spårlöst förbi.Jag vill inte påstå att [I]Mutations[/I] är Becks bästa platta -- eller ens ett viktigt album. Men det är på många sätt en underbar liten skiva. Den är inspelad live i studion med hans lilla turnéband och det är ett album så anspråkslöst som man någonsin kan tänka sig. Direkta tagningar av countryballader, bluesvandringar och jazzstänkta popmelodier om vartannat: mjuka, vackra sånger som han sjunger med en nästan sinnlig känsla i rösten. Det finns drag vi känner igen från tidigare album -- främst [I]One Foot In the Grave[/I] och [I]Mellow Gold[/I] -- men här finns inget av den primitiva bluesen hos den förra och inget av punkkänslan hos den senare. Här är [I]allt[/I] mjukt och stillsamt: mer som Willie Nelson och Red House Painters än som Jon Spencer och Beastie Boys. Dessutom visar han här sidor som man inte ens anade att han hade, som en uppenbar kärlek till Kinks -- hör på [I]O, Maria[/I] och färdas 30 år tillbaka i tiden. Eller bjud upp till vals i [I]Sing It Again[/I] och inse att det är dansen som gäller i år: först Elliott Smiths [I]Waltz #2[/I], sedan den här: lika vacker, lika magisk.I slutnumret, [I]Static[/I], fylls ljudbilden ut med mer gitarrer och klaviaturer och ger kanske mer aningar om vad han vill göra på nästa album.Men jag vill inte veta det. Jag vill att Beck ska vara den sista oberäkneliga kraften i en musikbransch som alltid vill veta vad den har och vad den får. Det är det som gör honom till den "nye Dylan". På riktigt.[I](Skivan släpps den 29 oktober.)[/I]Skivbolag:
Artist:
