Det fanns en tid då Muse kändes nytänkande, udda utmanare som kom med nya och fräscha idéer. Men den fasen lämnade de med deras album Black Holes and Revelations från 2006, som var deras senaste bra album. Nu är de inne på sitt nionde album med Will Of The People, som kan vara deras sämsta album hittills.
Kvar finns inget unikt, utan de låter snarare som en parodi av sig själva. Samma trötta knep har återanvänts under åren till oigenkännlighet, vilket gör att resultatet lyckas vara både förutsägbart och outgrundligt. Det är svårt att tänka sig att Matt Bellamy som en gång hade så mycket intressanta kompositioner har gjort det här.
Det är en spretig och vilsen samling som sicksackar mellan pianobaserade powerballader, rifftung pop och hårdare inslag som lutar mer åt industrimetal och det elektroniska. Det låter som en 40-årskris där bandet varken vill släppa sin gamla identitet eller lyckas hitta en ny, vilket resulterar i en konstigt rörig blandning.
Tematiken kretsar kring utomjordingar och albumets mest bisarra låt är dedikerad till Halloween. Det kan inte beskrivas som annat än hysterisk och missmatchad Buttericks-pop. Sångmelodierna och instrumenten sitter inte ihop på någon utav låtarna och Bellamy tycks kämpa mot musiken för att ens höras. Inte ens hans säregna sång kan rädda albumet.
Efter att ha lyssnat igenom skivan är det inte en enda låt som jag vill spela igen. Jag till och med längtar efter att varje låt ska ta slut. Men om man ska vara positiv så kan det väl inte bli sämre än så här, så nästa album kanske i alla fall blir bättre.
