Göteborg är förmodligen inte fullt så grått som staden framstår iregnet vid bokmässan. Men lyssnar man på Götets rockmusik, finns det oftanågonting sorgkantat och mulet i den, även om det är rätt sällan som"deppet" får ta överhanden och framförallt får det inte gärna framhävas.Götet ska i mina ögon liksom vara rock'n'roll. Mina fördomar säger att skaman hitta platsen på jorden där pretention ligger lägst i kurs, hamnar mannågonstans mellan Grönsakstorget och Masthugget.
Jo, jag vet att det kommerväldigt mycket bra musik från Göteborg, men pretentiös är den sällan.Undantaget Blue for Two, som oförtrutet fortsätter med sin samtidabetongrock. Samtida betyder i det här fallet att inledningsspåret har ettjunglebeat, att Freddie Wadling (sångaren) har dammat av sin gamla vocoderoch att Henryk Lipp (den musikaliske motorn) lånat en ljudbild av Kraftwerktill avslutningen av plattan.Blue for Twos svårighet har alltid, med undantag som Bilbao Moon påMoments, varit att nå fram till hjärtat. Det är kanske medvetet, eftersomde låtit likadant så länge jag kan minnas, men trots de svarta landskapenoch de intelligenta produktionsdragen (exempelvis att få fram ett ljud somlåter som om någon spelar gitarr på strängarna i ett piano), träffar de -tyvärr som vanligt - aldrig riktigt målet. Och frågan är om ett bandfortfarande kan kallas lovande efter mer än tio år?
Skivbolag:
Artist:
