Hur mycket går det att variera sig inom postrockgenrens gränser, egentligen? Om vi trots många motargument accepterar att Mogwai fortfarande hör hemma där blir svaret att det går att variera sig oändligt.
Här spelar de mörk postrock i sin egen tradition, som i Brain Sweeties, och de rör sig lika bekvämt i en egen variant av åttiotalets postpunk. Så varierar de med filmisk och luftig electronica, och i återhämtningsperioder som de fyra första svävande minuterna av Don't Believe the Fife tappar de lite uppmärksamhet. Men så fort deras mäktiga gitarrväggar tornar upp sig igen blir energin lika sprakande som förstärkarna. Att Mogwai inte längre håller fast vid att vara ett helt och hållet instrumentalt band borde ju vara invant vid det här i deras ljudflöden. De använder dock rösterna inte främst för att förmedla lyrik utan som ett ytterligare ett instrument i drömska 1000 Foot Face, och rent tekniskt borde även sådana stycken kunna passera som instrumentala.
Battered at A Scramble är renodlad progressiv hårdrock från tidigt 70-tal, med gitarrlöpningar och intensiv Jon Lord-orgel, och Old Poisons med tung släpig groove och infernaliska gitarrer är en av skivans hårdaste, mest högljudda och bästa stycken. Men vilka uttryck de än väljer är Mogwai alltid angelägna.
