Mogwai har mer eller mindre lyckats skapa en musikalisk rörelse. Det skotska bandet både splittrar och förenar musikälskare, som berörs på olika sätt av deras musik. Oavsett vad lyckas Mogwai väcka känslor och reaktioner hos de flesta. Det nya plattan As The Love Continues är en blandad känsloresa. Stundvis känns det som ett traditionellt Mogwai-album, men likaväl är det ett radikalt och framåtsträvande verk.
Redan i den första låten rycker jag till, då det melodiösa pianot övergår i dånande gitarrer. Samtidigt är det ett ganska karaktäristiskt drag för Mogwai, men med det sagt inte mindre bra för det.
I ett pressmeddelande konstaterar Stuart Braithwaite att han hoppas att albumet ska förflytta lyssnarna till en annan plats. En annan verklighet. Sedan tidigare är det känt att Mogwai är duktiga på det, och deras elfte album är inget undantag.
Det är långt ifrån första gången bandet bjuder på shoegaze-gitarrer och synth-tunga soundtracks. Vad som sticker ut den här gången är att albumet känns oväntat wholesome. Precis som en röd tråd, som för berättelsen framåt från första låten till den tolfte.
Dock är jag föga imponerad av den hyllade singeln Ritchie Sacramento. De stegrande gitarrerna låter visserligen bra, men den tunna berättelsen, som målas i textraderna, lämnar mer att önska. Den som vill kontra kan ju å andra sidan säga att Mogwai:s storhet inte ligger i texterna.
I stället vill jag slå ett slag för Drive The Nail, som på mindre än några sekunder lyckas klamra sig fast innanför huden.
