Viss musik får en mer än något annat att tänka på glada färger, gamla kläder och gamla instrument. Trots att det kanske inte är dess huvudsakliga syfte. Umeå-bandet Komedas musik får mig att tänka på just det och sen blir jag alldeles tom.
Komeda må mena det ena och det andra, de må vilja sätta världen i brand eller bara en enda persons hjärta i brand eller så vill de kanske bara göra glimrande popmusik och skiter i att sätta någonting i brand, men i mina öron har de aldrig varit något annat än en stel och klinisk humanistisk förening som inte är mer än sporadiskt glimrande. Så ock på nya skivan [I]KokoMemeDada[/I]. Inledande [I]Nonsense[/I] och avslutande [I]Brother[/I] har små bärande grunder som gör att jag nånstans måste spärra upp öronen lite. Men oftast går hela idén med Komeda mig spårlöst förbi. Är det här musik någon verkligen vill säga någonting med så skulle jag aldrig kunna prata musik med de här människorna.
Då Miss Universums hela uppenbarelse spyr ut det rakt motsatta i form av någorlunda humoristiska och småbitska texter i en enklare, än mer elektronisk crazyskrud än den Komeda iklär sig så blir [I]Selfelected[/I] så mycket lättare att ta till sig. Säg någon som inte blivit berörd eller upprörd av Miss Universum vare sig det är som konstnär, skribent eller körsångerska i Doktor Kosmos. Jag sällar mig stundtals till den skaran som finner henne underhållande, men som i fallet Komeda så säger mig musiken praktiskt taget ingenting.
Skivbolag:
Artist:
