1993 debuterade Beck på Flipside med singeln [I]MTV Makes Me Wanna Smoke Crack[/I]. Två månader senare släppte lilla bolaget Bong Load [I]Loser[/I] som vinyltolva och tio månader senare släppte multistora Geffen samma titel på en femspårs-CD vilket gjorde den till värsta monsterhiten. Världen krafsade sig i öronen och häpnade över detta naturbarn som verkade sakna alla former av musikaliska tabun. Han botaniserade helt ogenerat bland all musik han gillade, tog med sig lite från olika håll och monterade sedan ihop dessa fragment på ett för honom helt naturligt sätt. I och med [I]Mellow Gold[/I] blev Beck riktigt stor även för den musikaliska allmänheten. Något som gladde en musiclover som undertecknad av två skäl. Dels var det fantastiskt att en så "smal" artist som Beck kunde slå igenom på så bred front. Dels, och kanske ännu viktigare, fungerade hans framgång och gränsöverskridande musikaliska kärlek som inspiratör och pusher av musik som det stora flertalet sällan eller aldrig annars brytt sig om att kolla upp.
Två plattor och fem år senare har Beck gång på gång visat att han verkligen är mannen som gör vad som faller honom in. Där [I]O-de-lay[/I] var en ganska bångstyrig bekantskap var [I]Mutations[/I] betydligt mer sofistikerad, och i mina öron hans bästa platta. Ett epitet den behåller även efter man bekantat sig med [I]Midnite Vultures[/I], en ganska spretig platta (herregud, det är ju Beck) men denna gång med soulen som sammanhållande och starkt enande kraft. De flesta av låtarna bär tydliga spår av soulen i allmänhet och av, jodå - The Artist Formerly Known As Prince i synnerhet. Körer, Becks sköna falsett, duetter med gudomligt ljudande kvinnor, till och med det sofistikerade soundet är delvis representerat här. Givetvis raderar inte detta Becks särart. Ärligt talat förstår jag inte vad som skulle krävas för att det skulle ske. Naturligtvis lyckas han bra i rollen som soulman. Förutom att han skapat en svängig och ganska direkt platta fylld med själ har han även skrivit årets kåtaste refräng i [I]Milk & Honey[/I]. Den har all den okonstlade lustfylldhet som en talanglös nolla som Lenny Kravitz förgäves försökt förmedla i åratal. Beck blir 30 nästa år. Fortsätter han i den här takten har han plöjt igenom hela musikhistorien innan han går i pension. Imponerande.
Skivbolag:
Artist:
