Att lyssna på Midnight Sisters nya album Painting the Roses är en surrealistiskt David Lynch-isk upplevelse. Den röda tråden är en otrolig mängd referenser till 60- och 70-talets musikscener. Nämnvärda exempel är bland annat The Beatles Here Comes the Sun, Nicos These Days och typ allt som Kate Bush har sjungit (eftersom jag är så pass ung finns det säkerligen massvis med mer att upptäcka om man läser detta och mot förmodan faktiskt levde under 60- och 70-talet).
Förutom popreferenserna tar även klassisk musik plats på skivan. Det är jag glad för, har nu kanske för första gången användning för min utbildning i klassisk musik. Här används speciella speltekniker på instrumenten såsom glissandon, tremolon, pizzicaton – det märks att medlemmarna i Midnight Sister är klassiskt skolade och har koll, även när de experimenterar. Men de klassiska instrumenten på skivan är alltid gömda i mixen, nästan som om de spelas ur en gammal radio. Dessutom återfinns aggressiva saxofonsolon som skulle kunna hittas på John Coltranes kontroversiella skiva Interstellar Space. Detta är lite gjort, men vill samtidigt ge all cred till folk som vågar sig på detta.
Överlag tycker jag att skivan är väldigt smart och rolig, men samtidigt känns lyssningen som ett IQ-test – att lista ut vilken låt som det refereras till överskuggar nästan hela upplevelsen. Kanske känner inte alla som jag: att man behöver “lösa” låtarna som om det vore sudoku, men för mig blir det ganska tröttsamt. Tråkigt, eftersom det samtidigt är ett otroligt kreativt och roligt album.
