Det var väl bara ett album som saknades. Annars har Mia Skäringer checkat i alla boxar och kan titulera sig poddare, författare, skådespelare, komiker och showartist. Ja, hon har gjort allt som går att göra egentligen.
Albumet kan ses som ett antal soundtracks till hennes självbiografi Maria – en kvinnlig komikers dagbok. Låtskrivarna ska nämligen ha fått i uppdrag att skriva låttexter utifrån utdrag ur boken. Och det är inga dåliga låtskrivare hon har landat, utan några riktigt tunga namn inom den svenska musikscenen: Molly Sandén, Annika Norlin, Moto Boy och Ane Brun för att nämna några.
Inte helt förvånande är låtarna i sig ganska bra, hantverksmässigt. Det är därför synd att de framförs av Mia Skäringer. Jag tvekar på om Skäringer fått skivkontrakt om det inte vore för att hon är den hon är.
Den röda tråden i skivan är vemod, likt boken som handlar om missbruk, självhat, kärlek och psykisk ohälsa. De är känslosamma och fyllda med intimitet och dramatik där pianospel och stråkar varvas med elektroniska ljudbilder. Tyvärr lyckas inte Skäringers röst bära upp låtarna.
Jag vet inte om det är för att hon inte skrivit låtarna själv när de ändå ska vara så personliga, men det känns lite… intetsägande. Själlöst. Jag tror inte på vad hon sjunger. Det når inte ända fram. Det kan också bero på en känsla av att hon försöker mjölka allt som går av sin berättelse, där musiken uppenbarligen var sist på listan. Jag behöver inte höra henne upprepa sitt eget namn över dramatiska stråkar i tre och en halv minut.
Det hade nog räckt med boken. Och showen. Och podden.
