Moa Piratens andra album varvar bluesig pop med visa. Det är sången och de svenska texterna som främst ligger i fokus här. Charmen med skivan finns i storytellingen, det går liksom inte att inte lyssna på texten som verkligen når fram. Melodierna är delvis lekfulla och när det är som bäst, bluesigt melankoliska.
Vissa låtar tänker jag lika gärna hade kunnat framföras av Moonica Mac medan andra hade passat Albin Lee Meldau. Skillnaden mellan Albin Lee Meldau och Moa Piraten är dock att Albin har en mycket starkare röst med ett djup som kan bära upp en mer matig instrumentell del.
Moa Piratens röst är som sagt behaglig och len, men ibland upplever jag att den inte riktigt hänger med när övriga musiken lyfter. Det uppstår en alltför stor diskrepans mellan musikens energi och röstens försynta uttryck som ibland gör att hon tappar mig lite. Det är rätt mysigt att lyssna på och musiken är bra rent instrumentalt när den tar fart, men jag tror att Moas röst passar bäst till det mer avskalade soundet, vilket gör nivån lite ojämn.
