Minst ett halvår innan M.I.As skiva släpps på riktigt var internetdebatten
kring henne en sandstorm av åsikter om influenser, ljud, politiska ställningstaganden
och allmän briljans. Maya Arulpragasam är en konstskoletjej från London med en pappa som slåss i tamilska gerillan i Sri Lanka, en musiksmak som sträcker sig över massor av ghettomusik från runtom i världen och med en lite vag [I]No Logo[/I]-politisk agenda. Musiken hon gör är en blandning av det här, och fantastisk. Om man letar kan man hitta baile funk, dancehall, reggaeton, electro, lite grime och en tjej som dansar bra och gillar poplåtar, men, som Simon Reynolds skriver i Village Voice: "She's got no more real connection with the favela funksters than Prince Harry." Därav massiv diskussion om autencitet, exotism och andra ord.
Att först gå på konstskola, och sen låna ihop hela sin musikaliska identitet därifrån det är roligast för tillfället, har alltid fungerat bra om man 1: vill reta folk som tycker musik ska vara "äkta" och 2: vill göra något som smälter ihop ett halvårs musikhistoria till en liten pulserande klump av kul.
[I]Arular[/I] tar musikstilar som bara för några år sen skulle fått heta "world music" och översätter dem till årets bästa pop- och dansmusik. För ett år sen gjorde M.I.A det mest åt de som köper för många sneakers. Nu blir det nog lite större.Skivbolag:
Artist:
