Albumtiteln 72 Seasons syftar till de 18 första åren i en människas liv. De där åren då det känns som att allt det som formar en händer. Metallica har funnits till betydligt längre än så, men på sitt elfte album återbesöker de ungdomen och gör upp med de svårigheter som sänder sina ekon in i nutiden.
Sångaren James Hetfield är ovanligt självutlämnande och personlig när han tar sig an sina egna problem, i texter som ger albumet en särskild tyngd. Tyvärr gör han det på ett album som annars är ganska utdraget och ointressant. Det är nämligen längden som blir ett av de huvudsakliga problemen på 72 Seasons. Nästan varenda låt känns alldeles för lång, och efter en stund resulterar det i en ganska långtråkig lyssning. Inget ont om långa låtar, men när låtstrukturerna är ganska monotona och repetitiva börjar den långa spellängden snabbt kännas omotiverad.
I den avslutande elva minuter långa Inamorata lyckas Metallica visserligen skapa både tyngd och snygga musikaliska stycken, men låten hade kunnat vara ungefär hälften så lång. Det är som om de desperat eftersträvar en progressiv och episk avslutning, utan att riktigt veta hur de ska bära sig åt för att få tiden att gå.
Men det finns undantag. Riffraketen Lux Æterna är med sin intensitet och träffsäkerhet albumets starkaste kort. Den blytunga If Darkness Had a Son kommer undan med både sin längd och sin halvbra text, tack vare Lars Ulrichs fina trumspel och de krossande gitarrerna.
Överlag är dock 72 Seasons ett album som med sina 77 minuter försöker lite för mycket. Det finns definitivt mycket att glädjas åt här för alla Metallica-fans, men för den som kanske inte är lika såld på konceptet kan nog det här albumet kännas en aning tråkigt. Vi får se hur många av de nya låtarna som spelas på Ullevi i sommar, och om de gör sig bättre där än på skiva.
