Först måste vi som alltid konstatera att Mavis Staples fortfarande i åttioårsåldern sjunger gospel och soul bättre än någon annan någonsin gjort (möjligtvis undantaget Aretha). Alltid. Varje gång. Oberoende av sammanhang. Hörs hennes röst kan betyget aldrig bli lägre än *fyra*.
Men sammanhanget har också betydelse, och den här gången har hon hamnat i dåligt sällskap. Efter att under senare decennier ha skämt bort oss med fingertoppskänsliga och själfulla samarbeten med än Ry Cooder och än Jeff Tweedy har hon den här gången hamnat i händerna på skittrista Ben Harper. Han är okej som duettpartner i titelspåret, men hans låtar är halvfärdig standardblues och dussinsoulballader, och hans produktion är ett oinspirerat grovsnickerihantverk. Mavis Staples är värd så mycket bättre backning.
