Mavis Staples — We Get By

Patrik Forshage 00:00 25 May 2019

Först måste vi som alltid konstatera att Mavis Staples fortfarande i åttioårsåldern sjunger gospel och soul bättre än någon annan någonsin gjort (möjligtvis undantaget Aretha). Alltid. Varje gång. Oberoende av sammanhang. Hörs hennes röst kan betyget aldrig bli lägre än *fyra*. 

Men sammanhanget har också betydelse, och den här gången har hon hamnat i dåligt sällskap. Efter att under senare decennier ha skämt bort oss med fingertoppskänsliga och själfulla samarbeten med än Ry Cooder och än Jeff Tweedy har hon den här gången hamnat i händerna på skittrista Ben Harper. Han är okej som duettpartner i titelspåret, men hans låtar är halvfärdig standardblues och dussinsoulballader, och hans produktion är ett oinspirerat grovsnickerihantverk. Mavis Staples är värd så mycket bättre backning.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Summer Walker – Life On Earth

Efter debutalbumet Over It stod det klart att Atlanta hade fått en ny r&b-drottning. Summer Walkers inkännande slow jams har inte bara charmat fans världen över, hela OVO med Drake i spetsen har också fastnat. Det märkets inte minst när Drake hoppade på remixen av Summer Walkers magiska Girls Need Love. Men att bli känd över natt är inte lätt. I slutet av förra året ställde Walker in majoriteten av spelningarna på sin turné på grund av sin sociala ångest. Hon hintade också om att hon var klar med musiken för gott via sin Instagram.

Surf Philosophies - Bread Of The Mansion mixtape

Att skapa en mixtape (eller en spellista, nuförtiden) är en väldigt omtänksam gärning. Daniel från Surf Philosophies verkar tycka detsamma, och har skapat ett mixtape till oss som han kallar för Bread Of The Mansion. Det är en mix av samples, instrumentell musik från en tom inspelningsstudio och outtakes på låtar som hamnat mellan stolarna. 

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage.