Mavis Staples — We Get By

Patrik Forshage 00:00 25 May 2019

Först måste vi som alltid konstatera att Mavis Staples fortfarande i åttioårsåldern sjunger gospel och soul bättre än någon annan någonsin gjort (möjligtvis undantaget Aretha). Alltid. Varje gång. Oberoende av sammanhang. Hörs hennes röst kan betyget aldrig bli lägre än *fyra*. 

Men sammanhanget har också betydelse, och den här gången har hon hamnat i dåligt sällskap. Efter att under senare decennier ha skämt bort oss med fingertoppskänsliga och själfulla samarbeten med än Ry Cooder och än Jeff Tweedy har hon den här gången hamnat i händerna på skittrista Ben Harper. Han är okej som duettpartner i titelspåret, men hans låtar är halvfärdig standardblues och dussinsoulballader, och hans produktion är ett oinspirerat grovsnickerihantverk. Mavis Staples är värd så mycket bättre backning.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.