Mavis Staples - Livin’ On A High Note

Den röst som är Mavis Staples kan aldrig få något annat än högsta betyg. Som 76-åring besitter hon samma omfång och om möjligt ännu mera kraft än i sin ungdom, och har dessutom en patina som ger henne ojämförbar auktoritet. Det är en röst som behöver behandlas med vederbörligt rootsrespekt, och med först Ry Cooder och sedan Jeff Tweedy som producent har hon nu haft en mäktig och värdig 10-årsperiod med flera av de bästa albumen i sin karriär. Det är svårt att tänka sig någon mer självklar att plocka upp stafettpinnen att producera drottning Staples efter dem än musikarkeologen M Ward, och det är svårbegripligt hur han kan fatta så fatala beslut att ekipaget kör i diket. Efter föregångarnas avskalade soul- och gospelgrooves följer M Ward istället det där utsiktslösa standardkonceptet för veteransoul som bland annat Solomon Burke utsatts för på sin ålders höst. Livin’ On A High Note är alltså fylld av specialskrivna låtar från en allstar-uppställning som imponerar väldeliga på pappret. Men bland alla positiva saker som finns att säga om Nick Cave, Tune-Yards och Bon Iver finns väldigt sällan begrepp som "soul" eller ”groove”, och i avsaknad av sväng fläskar M Ward istället på med excesser av blås, med överdrivna Staxpastish-gitarrer, med mustiga rocktrummor och med kunniga men okänsliga studiomusikerkörer. Även Neko Cases rätt fina History, Now är överarbetad och malplace, men den är ändå skivans enda förmildrande stund. Utöver Mavis Staples röst, som höjer betyget med två betygssteg jämfört med vad skivan i övrigt förtjänar.