Mavis Staples - Live: Hope at the Hideout

Kenny Håkansson 00:00 5 Nov 2008

En extraordinär pipa och pondus som en långtradarchaffis.

Det rör sig varken om Staple Singers eller hennes tidiga sologrejer, och konservativ som jag är i såna här sammanhang kan jag tycka att Hope at the Hideouts något moderna ljudbild är lite tristare. Den 3-piece som backar Mavis är solid, men de är inga The Dap-Kings. Den långtradarchaffispondus hon har när hon rosslar och gormar ur sig sin helande protestgospel är å andra sidan desto större. Att hon alltid haft en extraordinär pipa visste man ju, men så här på äldre dar är det inte nådigt!

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Fleet Foxes - Shores

Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.

Hanna Järver - Tusen täta lögner in

Hör och häpna! Hanna Järver är artisten som vi ungdomar förtjänar. Åtminstone om vi ska tro det som skrivits om henne i media. Resonemanget: en ung (!) artist som skriver och producerar sin musik själv, med välskrivna texter på svenska och ett någorlunda unikt sound. En bristvara helt enkelt. Många av de största svenska popartisterna är ju snart 40. Vi behöver nytt blod, vilken tur att vi har Hanna Järver.

John Riggebo – Krossa kuken krossa mig

John Riggebo har alltid gjort väldigt nedskalad musik. Väldigt alternativt, ibland svårtillgängligt och naket. Nytt för den här gången är ett elektroniskt sound vi inte riktigt hört förut. Riggebo är främst känd för sin retliga poesi. 
 
Sångaren har en autotunad röst. Han sjunger över minimalistiska kompositioner med distade syntar, nästan i stil med chipmusik, genren där man hämtar ljuden från gamla spelkonsoller som Gameboy och Nintendo. 
 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!