Det rör sig varken om Staple Singers eller hennes tidiga sologrejer, och konservativ som jag är i såna här sammanhang kan jag tycka att Hope at the Hideouts något moderna ljudbild är lite tristare. Den 3-piece som backar Mavis är solid, men de är inga The Dap-Kings. Den långtradarchaffispondus hon har när hon rosslar och gormar ur sig sin helande protestgospel är å andra sidan desto större. Att hon alltid haft en extraordinär pipa visste man ju, men så här på äldre dar är det inte nådigt!
Skivbolag:
Artist:
