”Hej älskling, hej vännen min, det är bara jag igen, får man komma in?” Svaret på den frågan är: Nej, Mauro. För skivans kvalitet förtas helt av den cementerade synvinkeln. Medelålders nostalgi står man ut med. Inget ont om att återvinna sin ungdom, trots den fladdrande känslan av "Har du hört den förut?" (jodå, Long Train Running, Fairytale of New York, Easy, Maneater osv). Men den ensamma mannen som svulstigt tar plats, med umf i riffen, och väntar på Kärleken, är vi inte lite trötta på honom? På Alfahanespop med så krystad, monoton frasering att det låter som don Corleone på extremt fiberfattig diet? Den känslomässiga förstoppningen tycks även påverka synen då ALLT utgår från den vita, välbärgade mannen, som med referenspunkter av typen Vassa Eggen, Bergamot och hotellrum i NY för 300 dollar natten tyvärr är långt ifrån en döende sort.
