Martin Rössel – Don’t Blame Me

Patrik Forshage 00:00 18 Oct 2017

Under de senaste åren när Martin Rössel då och då hörts i den musikaliska offentligheten har det varit tillsammans med parhästen Lasse Cleveman i Dom Dummaste. Den popigare och mer brett publiktillvända sida han också besitter var det väldigt länge sedan Martin Rössel släppte fram, men efter en tio år lång inspelningsprocess är det nu äntligen dags. 

Och det var väl värt väntan. Don't Blame Me är en skiva som är generös med gedigen och smart pop, hela tiden med en exakt detaljrikedom och genomstarka melodier, och de många topparna är ännu bättre än så. Det gäller titelspåret i synnerhet, som med sin utpräglade kärlek till enkelt identifierbara anglosaxiska lättpsykedeliska förebilder - Ray Davies, Terry Gilliam, The Beatles, Madness, XTC - är snillrik och smittsamt popig. 

Martin Rössel gör återbesök i flera av sina gamla låtar, för att han vill vrida dem ett varv till eller som i fallet med My Eyes för att bevisa för sig själv och för en utpekad recensent att han kan bättre än förra gången. Mycket riktigt blir visserligen redan utmärkta låten ännu ett par snäpp vassare i den här versionen, som får en vass soulkänsla i refrängen bland annat tack vare en gästande Magnus Carlson. 

Han är en i den väldigt långa rad namnkunniga gäster som deltar här, tillsammans med bland många andra Kajsa Grytt, Kleerup, Johan Johansson, Michael Blair och inte minst Lasse Cleveman. Men inte ens när Magnus Carlson eller Jay-Jay Johanson sjunger lead - i Jesus Junkie respektive Fucking Beauty -  står de vägen för Martin Rössel själv, som smidigt och ledigt är den självklara huvudpersonen på ett album som har alla förutsättningar att nå ut stort.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner