Är du i behov av lite uppmuntran så här på höstkanten? Läs inte låtlistan på Marilyn Mansons nya. Ord som fight, dead, death, die, crucifiction och kill förekommer alla bland de 19 titlar som ryms på plattan. Frågan är om inte den här skivan betyder att vi får höra ett fett ramaskri från Hem & skola (eller dess motsvarighet - om de lagt ner sen jag slutade skolan?) för första gången på ett bra tag. Ryktet skvallrar ju dessutom om ett ovanligt läbbigt omslag (något min CD-r inte har).
Med ett par lagom våldsamma videor som lök på laxen är det öppet mål för debattprogrammen att återigen damma av rocken och torgföra den som destruktiv, farlig och i behov av censur. Och i vanlig ordning på direkt felaktiga grunder eftersom Marilyn Manson inte är någonting annat än vår tids bäste/meste marknadsförare inom rocken. Före honom har provokatörerna hetat Elvis, Stones, Alice Cooper, Kiss, Wasp, Eagles, Kenta, Plasmatics och en massa annat och deras PR-begåvning har varierat rejält. Marilyn Manson är den mest slipade på bra länge.
Med hjälp av sin icke-originella hårdrocksmix av lättrallade glamrockmelodier och effektbehängda muskelriff sjunger han de ord identitetssökande, osedda och desillusionerade tonåringar väntat hela sitt korta liv på att få höra. "Någon vet hur jag har det - MARILYN MANSON vet det. Och han känner som jag. Måste ha plattorna, böckerna, videorna, tröjorna, konsertbiljetterna och planscherna." Sånt skall man inte underskatta. Ej heller förbjuda.
Emellanåt svänger det dessutom hyfsat om plattan. Någon låt har ett intro som helt otippat låter väldigt likt introt till [I]Song 2[/I], någon känns grymt mycket Gary Glitter och flera andra känns som en kökkenmödding i grunden baserad på gammal rapmetal, tidsenligt upphottad med Nine Inch Nails prettomaskinella recept och ett kryddmått goth.
Bra? Nä. Kul? Ibland - och mycket måttligt.
Skivbolag:
Artist:
