För en superfan av hård, taktfast och kliniskt monoton Steve Albini-rock är det alltid en lisa för öronen att få musik som Serial Cynics intryckt i sig. När det dessutom finns ett personligt musikaliskt avtryck blir det som alla förstår ännu roligare. Det är först i och med den här plattan som trion tillskansat sig den mer personliga identiteten. EPn från i fjol var verkligen ingen rolig historia, då lät de mest som ett band vunnit ett skivsläpp på lotteri.
Troligtvis gick de lätt nedböjda hem, tog lärdom av den och lyssnade sönder sina redan vältummade plattor av Brick, Fugazi och Shellac innan de bokade upp chefskirurg Gunnerfeldt för inspelningen av denna, deras debut i fullängdsformatet. Stinna av energi, överstyrda gitarrer, distade basar och attacklusta gjorde de sedan tillsammans med honom [I]Manifesto Pessimisto[/I] till den i många stycken stenhårda platta den är. Det snackas ständigt om att det råder brist på kvinnliga förebilder i Sverige, inte minst inom rockmusiken.
Jag har ingen aning om huruvida de tre Serial Cynic-tjejerna är intresserade eller över huvud taget bryr sig om det resonemanget, men oavsett inbillar jag mig att den här plattan skulle kunna ingjuta bra mycket mer mod, självkänsla och energi i en vacklande tonårstjejs själ än alla r'n'b-brudars samlade knullstön, oavsett språk. Serial Cynic är hård rock av ett sällan hört slag, förutom Brick finns det inget annat svenskt band att referera till. Heder.
Skivbolag:
Artist:
