Om Bring em in symboliserar uppror, Hurricane bar passion och Ode to Ochrasy frigörelse, så symboliserar Infruset trygghet. Därför var det med stor entusiasm jag tog mig an Mando Diaos andra svenska skiva, I solnedgången.
Likt Infruset är det tonsatta dikter av svenska poeter på skivan. Vi hör Karin Boye, Nils Ferlin och Gustaf Fröding uppblandat med sådant som medlemmarna själva eller sångaren Björn Dixgårds föräldrar har skrivit. Det är en mjuk kompott av svensk historia och personliga minnen. Det osar av ljus sommarnatt, knotter vid älven och kallt sjövatten över huvudet. De låtar som sträcker lite extra på sig för att stå ut från mängden är just de sånger som Björns mamma och pappa skrivit. Sparven, Stigen, Vaggvisa under Stora Björn och Själens skrubbsår.
Det finns något hjärtligt och värmande över I solnedgången. Under en stund får en uppfatta Mando Diao som ett tryggt band, som inte letar efter bråk eller udda kickar. Jag hoppas Björn Dixgård fortsätter sjunga visor ända tills han blir en gammal gubbe.
