Det är svårt att sitta still medan Makthaverskan spottar ur sig sin explosiva musik. Det har gått fyra år sedan Göteborgsbandet senast släppte nytt, men trots det är mycket sig likt med de stormiga chorusgitarrerna, trummorna och berättelsen om den olyckliga kärleken.
Till en början var jag orolig över att lyssna på För allting. Sedan 2017 har mycket förändrats och frågan var om Makthaverskan fortfarande skulle lyckas ruska om mig och mina känslor. De flesta hyllade banden testar ett nytt sound efter ett tag, vilket kanske inte blir lika bra.
Dock motbevisades mina farhågor fort. Redan i singeln This Time stod det klart att Maja Milners dova röst fortsätter att sväva mellan dels det sårbara och abstrakta, dels kontrollen och känslan av makt.
Makthaverskan har en tendens att bli repetitiva, men den här gången känns det som att varje låt för med sig något unikt. I sitt pressutskick konstaterar bandet att man har tillåtit sig själva att vara mer experimentella. Till exempel har man använt sig av synthar i större utsträckning, vilket är tydligt under låten Caress.
Med det sagt är mycket sig likt på det stora hela, vilket jag är tacksam över. Samtidigt är det tydligt att Makthaverskan har utvecklats både instrumentellt och textmässigt. I stället för att framstå som fångar av sina egna känslor har bandet tagit ett steg bakåt. Den här gången är de mer analytiska och närvarande i postpunk-paniken.
