Det finns några exempel på kulturella ikonostaser som är fullständigt genomcoola i varje liten detalj. Dubbelknäppningen på Michael Caines kostym i originalversionen av Get Carter från 1971. Glasets tjocklek på de pints han beställer på puben. Dialogen. Helheten av alla små detaljer är snyggare än snyggast. När Weeping Willows-Magnus åter slår sig ihop med ett gäng av Sveriges bästa jazzmusiker uppstår samma effekt. Varje stilsäkert lojt trumslag. Varje exakt och snyggt tyglat blåsinpass av folk som Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfes. Sammansättningen av noggrant utvalda covers - standards av Nick Drake, oväntade The Pogues- och Echo & The Bunnymenlåtar och någon av Magnus inkvoterad Wigan Casino-klassiker av Nolan Porter. Stilsäkrare än så blir det inte. En svenskspråkig uppföljare nu vore cool som en swimmingpool.
