Med stöd av sin gamla trotjänare Clive Langer i ena produktionsstolen och med gedigna Toe Rag-chefen Liam Watson i den andra kämpar Madness för en fortsatt aktualitet, och på deras tolfte album finns gott om material som rättmätigt borde rymmas på framtida hitsamlingar. Can’t Touch Us Now har det där typiska ringande pianot och saxofondetaljer som i fornstora dagar, och även Mr Apples och och ursinnigt politiska Mambo Jambo hade kunnat vara tidiga 80-talssinglar. Det enkla och smarta pophantverket är än mer påfallande i Another Version of Me med sina vokalharmonier hämtade direkt från The Beatles, och I Believe med sin subtila groove snuddar vid bandets ursprungliga ska-bakgrund och är ett av skivans finaste ögonblick.
Men de vilar inte alls bara på gamla lagrar. Good Times och Don't Leave the Past Behind You är souligare, och i synnerhet den senares smarta house-piano överraskar. Dessutom får de plats med en fin hyllning till Camden-grannen Amy Winehouse i Blackbird och en snygg Ian Dury-pastisch i cockneyrimmande Herbert.
Men egentligen spelar ju inget av det här någon roll. För trots att Madness nu på tre album i rad har bevisat sin aktualitet är det enbart som nostalgiskt underhållande veteranband de har ett existensberättigande i den stora publikens ögon. Räkna alltså med att inget av nämnda potentiella singelspår kommer att spelas i radio, och att även detta utmärkta Madnessalbum kommer att förbli ohört i bredare lager.
