”Postapokalyptiska stämningar” aviserade M Ward albumet när han meddelade dess förestående ankomst. Men i skenet av corona låter hans album på temat migration baserat på egna upplevelser och ihopsamlade berättelser ändå ganska lättsamt. Dessutom rymmer albumet någon i sammanhanget rentav lekfull utsvävning utanför M Wards bekvämlighetszon i Unreal City, som är smart västkustrock och det närmaste en hit (så som de kunde låta 1981) M Ward någonsin varit.
Inspelningarna är gjorda i snabba förstatagningar, med bland andra Tim Kingsbury och Richard Reed Parry från Arcade Fire i ensemblen, och merparten låter så vintage som man kan förvänta sig från M Ward.
Along The Santa Fe Trail, mest spridd i Glenn Millers tolkning, är en snyggt orkestrerad croonerklassiker. I samma anda är Heaven's Nail and Hammer och Coyote Mary's Traveling Show exempel på det luftiga och ganska ödsligt ekande ljudlandskapet som M Ward ibland frekventerar tillsammans med Zooey Deschanel som She & Him, och det är stilfullt och snyggt. Men inte så engagerande, faktiskt, kanske i avsaknad av en profil som just Zooey Deschanel, och dessutom uppblandad med bleka longörer som Independent Man och ekvilibristiska men halvtråkiga gitarrövningar som Stevens' Snow Man.
