Skulle Ry Cooder någon gång tröttna på att arrangera och highlighta de oöverskådliga samlingarna hos Museet för Nordamerikansk 1900-talsmusik kan han tryggt lämna över jobbet till M Ward. Han lyfter fram guldkorn ur Billie Holidays, Buddy Hollys och Don Gibsons kataloger, eller letar fram glömda gitarrljud och arrangemangsstilar från Josh White och Les Paul. Till det adderar han drömgäster och sin egen personlighet i halsbrytande kast mellan extrem lofi och glittrande orkestrering, utan att någonsin låta dem skymma hantverket i hans gedigna restaureringar och rekonstruktioner.
Berätta, M Ward.
-- Jag ser albumet som en helhet, där låtarna ska passa eller inte passa i sin kontext, med en bra balans mellan orkesterljud och pawn shop-ljud. Att det spretar handlar det nog om att jag lyssnade för mycket på The Beatles White Album när jag var liten.
Det är ett veritabelt allstar-album.
-- Jag har turen att ha gott om talangfulla vänner som gärna jobbar med mig. Lucinda Williams hade jag aldrig träffat, men vi skickade iväg en förfrågan och hon ville vara med. Jason Lytle var det fantastiskt att ha med. Sedan han flyttade till Montana ses vi inte så ofta, men han är en av de mest talangfulla musiker jag vet. Och Zooey Deschanel är en fantastisk sångerska och vokalarrangör, mycket bättre än hon själv tror faktiskt.
Var hittar du materialet och inspirationen?
-- Jag är enbart influerad av äldre album, äldre ljud, gitarrister som inte lever längre. Men att studera 1900-talets USA är ju också att studera framtiden, när man grubblar över vad som kommer att försvinna ur minnet och vad som kommer att leva kvar. På ett sätt är min mission att försöka fånga tid i musik, och under tiden göra lyssnaren osäker på sin tidszon och därför spetsa öronen.
