Luke Haines - Setting the Dogs on the Post Punk Postman

Patrik Forshage 00:00 11 May 2021

Några grundläggande förutsättningar behöver vara fastslagna inför närmandet av ett nytt Luke Haines-album. Den första är han är en av brittiska genuina excentrikerna, och den andra att han liksom några andra i den klubben är ett sant geni. 

Har du inte redan bivit övertygad om det via hans tidig stapplande britpopsteg med The Auteurs eller mer säregna Black Box Recorders (eller till och med Baader Meinhof) så beror det sannolikt på att du är för ung. Om du inte förstått det av hans temaalbum i eget namn - som fabeln om de tre vännerna Gene Vincent, Nick Lowe och Jimmy Pursey och deras kamp mot offentlig konst, eller den om Mark E Smith-imitatören som får sin husvagnssemester förstörd när han råkar köra ihjäl den nazistiska punksångaren Ian Stuart - beror det på att du antingen inte varit tillräckligt uppmärksam eller att du inte känner igen genialitet om du så injiceras med den i Fas 4. 

Här skippar Luke Haines teman men blinkar lite extra åt några extrentrikerkollegor, till exempel i titelspåret där både Throbbing Gristle och Epic Soundtracks får omnämnanden. Ivor on the Bus inleds med den förklarande introduktionen ”This is a song about Ivor Cutler - yes it is. It’s called Ivor on The Bus” och är fin småpsykedelisk folkpopshyllning, och i akustiska sånger som Landscape Gardening närmar han sig Syd Barrett.  

Annars finns här briljant glamrock, precis som vanligt, i U-Boat, Baby och i offensiva Two Japanese Freaks Talking About Mao and Nixon, där två japanska freaks pratar om - just det - Mao och Nixon (och Luke Haines tolkar med tveksam trovärdighet).

I Just Want to Be Buried är inte helt politiskt korrekt, med den är ett psychrockmästerstycke där Luke Haines senaste samarbetspartner Peter Buck briljerar. Att oroa sig för Andrea Dworkin’s Knees är kanske också en aning kontroversiellt, men hans empati är påfallande  - ”When you’re carrying all the love in the world there’s a prize to pay”. 

Upptäck Luke Haines nu, eller gör som med så många andra excentriska genier och uppmärksamma honom först efter hans död. Du får ett roligare liv om du väljer det första alternativet. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Greentea Peng – MAN MADE

Man Made är en soulskiva som plockar inspiration från hela världen och hela tidsrymden. Det är en eklektisk blandning av soul, psykedelia, hiphop, flyktig jazz och dub med tunga basgångar.

Greentea Peng heter egentligen Aria Wells och är från sydöstra London. Man Made är hennes debutalbum. I grunden är det ett tillbakalutat album, dränkt i tunga grooves och Wells neo-souligt rökiga röst, men det lyfts också upp av livliga trummor och pigga melodislingor.