Närmare två timmar i Lucinda Williams bistra sällskap ger få tillfällen till uppslupenhet. Med allvarstyngd röst som ärrats av osunt leverne sjunger hon konstant mörka och ofta konfrontativa sånger om en värld som är långtifrån vacker.”You wanna cross the poverty line, and then you wanna come have a look around”, utmanar hon allvarsamt ”Mr-Do-Good”-politikern som vill se ”how the other half lives” i East Side of Town, och i West Memphis betraktar hon sin samtid ur en felaktigt morddömds inte särskilt förlåtande perspektiv.
Burning Bridges och Protection är två countryrocklåtar som skulle glänsa på vilket annat album som helst, men i jämförelse med den här skivans toppar är de bara ordinära. För på Down Where the Spirit Meets the Bone tar Lucinda Williams sig an countrysoul, och Wrong Number är en ballad så stark att den hade kunnat vara en klassisk Dan Penn-komposition. Stand Right by Each Other och When I Look at the World är exempel på lika starka låtar i den traditionen, och att Tony Joe White spelar gitarr på några spår känns högst logiskt.
Down Where the Spirit Meets the Bone är ett stort och viktigt verk över tre vinylskivor (eller två CD). Hennes bästa skiva sedan Car Wheels on a Gravel Road är det naturligtvis, och juryn är fortfarande ute angående om den inte till och med är bättre.
