Det coolaste med Lordes debutskiva var hennes breda och varierade röstomfång på de olika låtarna, hur det inte riktigt fanns några gränser för högt eller lågt. På sin andra skiva är den nyzeeländska artisten mer återhållsam, både vad gäller genrer och röst. Även om det också här finns några sidohopp från den relativt väna, viskande och välproducerade popen – som det rapliknande partiet i Sober II (Melodrama) och den housepampiga refrängen i Supercut – saknar jag låtar som Royal från debuten. Den finaste låten på Melodrama är Liability, för den låter som en pianoballadcover på Vampire Weekends Step, men överlag hade skivan mått bra av lite mer kaxighet och attityd, utöver de småtrista radiomusikinslagen.
Skivbolag:
Artist:
