Jaha, ser man på, Bap Kennedy byter spår inför den erkänt svåra tredjeplattan. Från två bra countryplattor, Domestic Blues och HillbillyShakespeare, vilka båda gav extremt mycket lovord från branschen, mycket brarecensioner och bra försäljningssiffror, till ja vadå? En temaplatta!Om hans fascination för Hank Williams och Elvis Presley!! Och det ärverkligen inte traditionell country längre!!! Det är något odefinierbart mendet är definitivt dansbandsaktigt emellanåt!!!!
I skenet av dessa nyheter känns Metallicas stråkprojekt som ett helt normaltmusikaliskt initiativ. Alltså, var finns de som skall tala om för BapKennedy att man inte gör en temaplatta i dag. Det går inte. Inte ens inomden så konservativa countryn kan man släppa en temaplatta och definitivtinte om Hank Williams och Elvis Presley.
Tidigare har Bap Kennedy varit extremt lätt att nischa; han har spelatcountry. Har hans låtar dessutom kallats traditionell country har han blivitöverlycklig eftersom det är det bästa betyget en irländsk romantiker ochcountryartist kan få. I alla fall i början av karriären. Nu lunkar låtarnapå i en rätt maklig och odefinierbar takt. Det är snyggt producerad musikoch flera gånger tänker jag på Jimmy Nail. Då mår jag riktigt illa. Det ärhelt osvängigt och helt stendött!
Vad som smärtar mest är att någonstans på vägen, efter förra plattan,mattades hans sångröst högst dramatiskt. I dag är den en viskning jämförtmed den stämma som tidigare bodde i hans bröstkorg. Kennedy själv verkarnöjd och det är ju kul, men jag kan inte tänka mig att så många människorblir sugna på att köpa den. Det finns nämligen inget tillfälle när den härplattan fungerar.
Skivbolag:
Artist:
