Lil Wayne är den yngsta, fysiskt sett minsta medlemmen från den gamla supergruppen Hot Boyz, som bestod av några av de roligaste rapparna i den amerikanska rapsöderns första våg från slutet av nittiotalet.
Innan Lil Jons fyllevrål fanns Mannie Fresh och innan crunk fanns bounce. Lil Waynes röst var en av få man verkligen mindes efter allt prat om de fantastiska, minimalistiska och konstiga produktionerna (som brukar vara det vi européer bryr oss mest om).
Idag är Södern amerikansk raps självklara centrum, vilket gjort Wayne till en konstigt ung veteran. På senaste tiden har karriären fått nytt liv - på bloggar, mixtapes och remixar. I Destinys Childs Soldier passar han så dåligt in att man hajar till. Plötsligt börjar en liten dvärg i kammotröja gurgla om sig själv i den snygga och putsade videon: "You're talking to the sergeant/Body marked up like the subway in Harlem /Callin' em Weezy F. Baby /PLEASE save the baby".
Samtidigt som pratet om hiphop som "futuristisk" börjat försvinna lite ur våra liv har några av de bästa rapparna gjort några av sina bästa album bara genom att låta konstiga över gamla soullåtar. Förra året var det Ghostface som sjöng och harklade sig fram över Delfonics på The pretty toney album. På Tha Carter vol. 2 är Lil Wayne som bäst när han gör bombastiska Jay-Z-imitationer över beats så simpla att hans röst får all plats den ska ha. Wayne sätter rösten i centrum på samma perfekta sätt som i Soldier-remixen, som en gammal man som har förstått exakt var hela hans tonårscharm ligger.
Det sägs att alla Mannie Fresh-beats togs bort från Tha Carter vol. 2 på grund av ett bråk mellan producenten och Wayne (numer chef över Cash Money Records, sparkar vem han vill). Hur mycket man än kan längta efter klubblåtar som Go dj och Bring it back så är nog den gammelmansrap vi fick istället det absolut bästa som kunde hända Lil Wayne i år.Skivbolag:
Artist:
