Jag har loopat Hot Pink hela sommaren och kan hälsa att det är ett spår som aldrig går någon obemärkt förbi. Det är omöjligt att inte reagera på den vilda mixen av genrer, det intensiva tuggandet och de extremt brittiska uttalen.
Det finns något ganska fantastiskt med Let’s Eat Grandma. En känsla av att de två 19-åriga Rosa Walton och Jenny Hollingworth skulle gå sönder om de inte fick släppa exakt den här musiken. En känsla av besatthet. Hängivelse till musiken. Det gör mig lycklig.
Rosa och Jenny är extremt musikaliska, spännande textförfattare. Musiken låter som inget annat just nu; på varje spår slänger de sig handlöst ut i ovisshet och den ger mig hopp. Tonårstjejer som släpper elva minuter långa psykedeliska spår om Donnie Darko, och som dessutom som lyckas vara noll procent gimmick och hundra procent fantastiska, måste vi värna om
