Lars Bygdén LB – Dark Companion

Patrik Forshage 00:00 25 Oct 2018

Att recensera en människas terapeutiska strategier är omöjligt. Ulf Sturesons I overkligheten uppstod i sorgearbetet efter hans systers död, och är så plågsamt nära upphovsmannen att det gör fysiskt ont att lyssna. Samma sak med Nick Caves Skeleton Tree, som kom till i chockbearbetningen av hans sons förolyckande. På samma sätt förhåller det sig med Lars Bygdéns Dark Companion.

Albumtitelns mörka partner uppfattar jag är skivinspelningen, som precis i sin linda sammanföll med beskedet att Lars Bygdéns hustru Ulrika åter var sjuk. Sedan pågick inspelningsprocessen parallellt med deras privata kamp under fyra år, fram till dess att hon avled för snart ett år sedan. I titellåten sjunger han om sin känslomässiga bindning just till skivan under åren, och inspelningarna beskrivs inte som någon njutbar tillflyktsort utan en ångestladdad brottning under svettiga vaknätter. 

Tonen, tyngden, det kompakta mörkret är närmast allomslutande redan i den inledande besvärjelsen We’re Not About to Fall Apart. Lika blytung är den utdragna och till synes desperata kampen för att hitta botemedel eller lindring på väg mot det oundvikliga i Resurrection Now! eller den skräckslagna uppgivenheten i Blood, där en monoton violin suggererar fram nattens ångest och där kopplingarna till Nick Cave är starkare än någon annanstans.

”Mama, come quickly, I’m fading away” sjunger han med djupaste sorg i Go Your Own Way, och i det utdragna avskedet hinner han med först Goodbye, sedan Goodbye II och allra sist efter den djupt vemodiga Here Comes the Sadness till slut den definitiva Goodbye III. Mellan låtarna hörs ljudet av vågor och en tung ojämn andning, där varje andetag blir nästan outhärdligt att invänta.  

När den här skribenten första gången skrev om Lars Bygdén för 17 år sedan var det med flera invändningar. Hans altcountryband $1000 Playboys kändes för konstruerat, och plottrade bort sin musik med vilda västern-manér och och omotiverad countryrekvisita. Det var konstlat, tillgjort och tillkämpat. Desto mer ironiskt därför att Lars Bygdén med Dark Companion har gjort en av de närmaste, ärligaste och okonstlade skivor som hörts i Sverige, av nödvändighet helt och hållet utan en enda pose. Dark Companion är en skiva som kräver mycket av lyssnaren och som inte erbjuder ens enstaka stunder av vilsam avkoppling eller ouppmärksamhet. 

Säkert är det precis vad Lars Bygdén behövt skapa, och jag gissar att han skiter fullständigt både i vad recensenter som undertecknad tycker om skivan och vad du tycker. Den här skivan behövde han göra för sig själv, och den som vill och vågar lyssna får chansen att ta del av ett oerhört övertygande konstverk, mer omedelbart gripande än alla andra skivor i år.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Diesel Park West — Let It Melt

Man stöter ihop med en kär gammal vän, en av de där som var bland de viktigaste men som helt försvunnit från radarn. ”Nämen! Det är ju du!” Och mot logikens alla lagar har båda tid för en fika eller en öl, just där och då! Så fantastiskt kul!

Pixies – Beneath the Eyrie

I sex år - från debuten 1987 och fram till sin splittring 1993 - var Pixies själva sinnebilden för amerikansk coolness. Vare sig de förde som mest oväsen eller maskerade de smartaste popsångerna med feedback och hög volym landade de rätt, och den sprakande relationen mellan Black Francis och Kim Deal antände konsekvent de precis rätta stubintrådarna.